Ur led är världen.

Somliga säger ledlös. Vissa säger att allt är fel. Att så många kan ha fel och så få ha rätt är numera en sanning enligt några få utvalda. Jag själv väljer att avvakta lite med att se hur det löser sig. Kommer jorden gå under eller kommer SD ta över hela Sverige?

Jag har ont i huvudet och har så haft i princip två veckor. Någon form av lätt feber kommer över mig lite här och var samt ligger och gror i bakgrunden mest hela tiden. Är det pga av aik förmodligen kommer hänga kvar i Allsvenskan eller beror det på ren undermedveten stress?
Min tro är visserligen ganska fåordig så jag vägrar tro på saker som utbrändhet och så utan mer att det går att påverka sin egen situation innan det går över gränsen. Detta skrivs givetvis med förbehåll om att jag inte står för det ifall jag hamnar där själv eller om det drabbar någon jag känner..

Hamnade annars framför Idol idag och det fungerar väl rent generellt sett. Olle var riktigt bra och som Samson så sitter styrkan i namnet Det är sen gammalt. Dock så uppträdde sedan en kille vid namn Jay med en Backstreet Boys-låt. Direkt när jag hörde den tänkte jag på Takida(tAKIDA) och det slog mig att skillnaden inte är så stor. Det är i princip en rockig image och en tyngre röst men i övrigt är det samma sak, lockar samma klientel och är egentligen lika bra. Om man nu gillar Backstreet Boys vill säga.

Har senaste månaderna haft en riktigt skrivarmentalt svår period men nu senaste veckan har hoppet om att skriva och viljan att skriva öka igen, det känns skoj. Rent av roligt. I dessa tider när det inte finns så mycket roligt bör man hitta tillbaka till de saker som man föredrar framför andra.

Ett långt inlägg utan sport. Kul enligt vissa och kasst enligt andra men har man följt den här bloggen av nån anledning som för mig är okänd så kanske man ändå är van.

Extra pop quiz: Vad heter blommorna samt vad kommer barnen till de två insekter som inte är blyga på den sista blomman att heta?

Le stresse?

Människan gillar att springa. Människan vill ha bråttom. Man vill springa till dit man ska för det är givetvis den enda chansen man har att ta sig just dit. Enda chansen för sedan stängs dörren. Det kommer ingen annan chans.

Imorse kom min buss ner till Tullinge Station 7.56. Tåget var redan inne och hela bussen fullkomligt kalabaliksprang till tåget. Jag kände att livhanken inte hängde på detta tåg så jag gick till perrongen. Väl där rullade ett tidigare tåg in, ett tåg som var försenat och skulle kommit innan det andra tåget. Inga människor att tala om och bara lugnt och fint.

Det här var en del i att när jag flyttade upp till Stockholm nyligen så bestämde jag mig att försöka att inte stressa mer än absolut nödvändigt.

Och nej, jag brukar inte sitta under min kork-ek och lukta på blommorna...or do I?

1.42.02

Förra helgen sprang jag Göteborgs (halv)Maraton för andra gången. Jag har inte skrivit så mycket om löpning i år vilket främst beror på att jag inte har sprungit så mycket. Sen förra hösten med en peak i våras så har min mage, troligtvis pga stress inte pallat att springa några längre sträckor. Sen dess har jag slutat i det närmaste att dricka kaffe, äta mindre magdåliga prylar samt försöka stressa mindre.

Anmälde oss cirka 2-3 veckor sedan och vi hade pratat om det här länge så det var bara att ställa upp. Några mil hade jag ändå fått under fötterna om än inte i närheten av antal önskade sådana.

Förra året var målen att 1/klara av sträckan, 2/under två timmar och i år med tanke på uppladdningen så var mina mål 1/klara av sträckan, 2/under två timmar och 3/slå förra årets resultat. Trean var i detta läge en önskedröm. Förra året slutade det på 1.43.32.

Loppet startade i alla fall klockan 11 på lördagen 9 oktober 2010 och det var härligt väder med ganska vindstilla och solsken. Jag o Pontus gjorde inte sällskap iår utan jag slog mig för bröstet och sprang iväg lite före honom men efter cirka 200 meter sprang han förbi och iväg. Skrek nånting om att jag skulle springa med höfterna. Lite oklart.

Det var en tung start. Benen kändes ovana precis som om det var någon annans ben men efter att ha frågat fyra av varandra oberoende personer så fick jag slå fast att det var mina ben jag sprang med. Bara att köra på. Efter cirka 3.5 kilometer så fick jag håll vilket alltid är lite uppiggande. Som en relativt erfaren amatörlöpare vet jag dock att det går över om man bara fortsätter springa.

Första vätskekontrollen efter 4 kilometer går sådär. Försöker halvjogga medan jag dricker. Det är ingen höjdare. Spillspill. Efter det är det fortsatt relativt tunga ben och taskigt tempo men vi köttar på.

Efter cirka 5-6 kilometer börjar benen komma in i matchen, de har vaknat. Vid 7 pinnar de på bra. Strax innan 8 kilometer vilket är andra vätskekontrollen är de i bra löp som jag brukar säga. Vattendrickandet går bra då jag bestämt mig att det går bra att stanna och dricka istället för att försöka jogga och dricka ur plastmugg.

Härifrån ungefär har man kommit ut till vattnet. Solen värmer och vinden märks inte särskilt mycket utan jag springer i bra tempo och tittar på utsikten. Snart är det dags att vända och jag inväntar att möta Pontus här. Oron över att han inte springer så snabbt som jag trodde blir högre desto närmre vändningen man kommer utan att man möter honom. Till slut dyker han upp i sin ninja(catwoman)outfit. Ser ok ut men det är inte alls så pass stort avstånd som jag trodde att det skulle vara. Tanken om att springa ikapp honom växer då mitt tempo känns mycket bra. Vändningen kommer ute i lite skönt fancy områden med stora villor och fina bilar. Stora amundön tror jag det kallas. Tempot bibehålls och jag kör på och plockar många placeringar mellan 10,5 och 13 där nästa vätskekontroll är.

Dricker återigen bra och fortsätter köra på. En kille har hakat på mig från typ 9 kilometer och han är återigen bakom ryggen på mig efter 13. Antingen gillar han tempot eller mina röda tights. Löpningen fortgår bra utan att känna några utmattningstecken men vad vore det inte om man ändå tog lite felbeslut på vägen?

Bestämmer mig att efter sista drickan vid 17 kilometer att därefter ska vi plöja järnet och ta av mössan för att visa att det är allvar. Sånt här är viktigt. Ett sista tappert försök att komma ikapp Pontus ifall att han skulle vara i närheten.

Vätskestation 17 kilometer var ödesdiger. Stannar och dricker och samtidigt när jag stannar känner jag att benen blir stumma. Det är givetvis oroväckande men jag försöker köra igång sen efter men det går inte. Slopar mössan men det går inte, benen pallar inte att ta i mer. Nära att börja gå men fortsätter i klart lägre hastighet än tidigare. Jag skulle inte stannat och druckit vid sista kontrollen. Varje hundra meter är nu klart besvärliga men allt eftersom kommer man närmre och närmre och jag åkte inte till Göteborg för att springa 18 kilometer. Blir här omsprungen av många och han som låg i rygg på mig under halva loppet har kutat vidare. Han var militär. Och gillade troligtvis röda tights på killar.

När det är 1 kilometer kvar så är det inte så svårt att gå på vilja, det hade jag gjort de senaste 3 kilometerna. Dock så är det en kort men ack så skarp backe med cirka 700 meter kvar. Där går det i snigelfart, vet inte om det räknas som löpning men upp kom jag i alla fall. Sen var det bara flackt till målet.

Kommer in på stadion med solen i ögonen och ser inte om det står 1.41 eller 1.47 men i vilket fall är jag nöjd. Ser senare mot upploppet till att det var 1.41 och det kändes mycket bra. På riktigt mycket bra. Sluttiden blev senare 1.42.02 och det var en putsning med 1.30 från förra året och det anser jag vara mer än godkänt.

Pontus sprang på 1.35.20 och han sprang tydligen snabbare andra hälften än första och det var en mycket bra tid. Bara att gratulera. 4.31 per kilometer är inte att leka med även om jag är nöjd med mina 4.50.

This is Sparta!

Eftersom människan är så löjligt benägen till att fira olika jubileum av dess annorlunda sorter så tänkte jag att jag inte ska vara annorlunda utan rätta mig in i ledet som alltid. Våga vägra sticka ut!

Det här är mitt 300:e inlägg på bloggen och känslan är bara WOW! hur kan någon som jag skriva så mycket substanslöst men ändå så pass intressant att flera stycken ändå väljer att läsa det.

Med skumpan i hand och strumpan på land så vill jag bara gratulera mig själv! Och er som läser förstås även om ni kanske inte läser här.

Med en objektivitet utan gränser och en subjektivitet utan grundlig efterforskning så siktar vi nu mot 400.

Kaptens dagbok. Stjärndatum 50487.

Orden är så få att det egentligen inte borde få räknas som ett inlägg. Meningarna är så tveksamt många att det inte borde få räknas som text. Styckena är så knapert indelade att det inte borde få anses som väl redigerat.

Jag är varken en kung, en guldfisk eller bejublad krigsveteran men jag vet ändå vad som är rätt eller fel i många situationer, hur man kan uppskatta Kungarna från Tylösand eller hur man skriver ett inlägg utan något direkt innehåll.

Allt handlar om att ha rätt inställning.

De flesta problem går att lösa, de mesta bekymren går att komma förbi och det finns alltid någon som gärna hjälper till om man behöver en knuff åt rätt håll. Ja, det och givetvis någon som gärna trycker ner dig i gyttjan. Det handlar helt sonika om att fråga rätt person.